Spelar det då någon roll om en miljon fattiga människor som aldrig
haft något politiskt inflytande får lära sig läsa? Nej, svarar
förmodligen sådana som Sydsvenskans Per T Olsson som dristade
sig att komma med ettikettsråd till kuppregimen som störtade Chavez
under två dagar i april i fjol.
EU-ordföranden Berlusconi, vars regering gått till hårt angrepp mot
Argentinas president Kirchner med anledning av att hans regering stärkt
banden med Venezuela och Kuba, är förmodligen inne på samma linje.
Men den tyskmexikanske författaren B Traven skulle förmodligen ha haft en
annan uppfattning. Så här resonerar han kring läskunnighetens betydelse i
romanen "Kärran". Det handlar om hur den fattige carreteron Andreu
lär sin flickvän (en fattig flicka som flytt undan sina slavdrivare)
att läsa och skriva:
Han hade tagit upp en liten tryckt pappersbit ur fickan.
Det var en enkel dikt på endast några får rader, som han hade hittat
någonstans, han visste inte riktigt var. Han tyckte mycket om den därför
att den var så enkel, därför att orden var så vackra och därför att han
genast
fattade hela deras mening och kände hur de stämde överens med
honom själv.
Han hade försiktigt rivit ut den lilla pappersbit han hittat
någonstans längs vägen. Den lilla papperslappen hade gulnat
och var genomdränkt av svett sen den legat i bröstfickan. Han vek försiktigt
upp den och läste för sin lilla stjärna:
Blåa blommor utmed vägen, röda tunas vid Nopal,
minner mej om dej Negrita, sen jag i dina ögon såg.
Han hade läst orden på spanska.
När hon frågande såg på honom, därför att hon på den tiden ännu inte
förstod spanska, översatte han det för henne på tseltal. Då sade hon:
- Det är som en fågel sjunger i buskarna när han söker en fru och vill bygga
bo.
- Det var också det den som skrev det menade, sade han, rörd över den
naturliga tolkning hon gav raderna.
- Skrev? sade hon. Vad är det?
Då började han göra klart för henne vad det betydde att skriva,
vartill det tjänade och att man med dess hjälp kunde meddela en
person som inte var närvarande det som man ville säga honom.
- Då behöver jag inte lära mej skriva, sade hon trohjärtat, för du
kommer ju alltid att vara hos mej och jag alltid hos dej och eftersom
jag inte vill tala med någon annan i världen än med dej kan jag ju säja
dej allt med munnen och behöver inte skriva till dej.
-Det är nog sant, Stjärna lilla, sade han och trodde verkligen att de
hade rätt.
Men han kände sig så oändligt rik i de med oändlig möda förvärvade ynkliga kunskaper han ägde, att det gjorde ont inom honom att han inte kunde dela denna rikedom med sin stjärna. Han önskade inte på något sätt stå framför henne, inte vara rikare än hon. Han ville dela med sig, ge henne allt han ägde,
ha allt gemensamt med henne.
Och han kände denna önskan trots att han inte visste vare sig av förvärvad
eller upplevd kunskap att den den givande själv blir rikare genom att dela
med sig av det han äger. Ty den rikedom som en människas vetande utgör växer
i samma mån som alla människors bildnig och vetande ökar. Det mänskliga
samhällets kultur beror inte på enstaka individers överväldigande kunskaper,
om dessa omges av hundratusentals okunniga och obildade människor, utan en
verkligt hög kultur uppstår först genom ständigt utbyte av idéer och tankar
bland hundratusentals människor som har lika hög grundbildning och som därför
ömsesidigt kan göra sig förstådda genom idéer och tankar. Ty varje enskild
människa oavsett ras och härkomst förmår, när hon väl kommit igång, att
utveckla tankar och idéer som är ursprungliga och nya. Där andens bildning
och intelligensens disciplinering är ett privilegium och en affär för en viss
kast och den andlige yrkesboxaren endast kan utbyta tankar med andra
privilegierade, där sinar de källor som ska bevattna den mänskliga anden,
därför att de privilegierade själsakrobaterna ställer sig avvisande mot de
idéer som kommer från de ickeprivilegierade och måste göra detta därför att
deras privilegium och sociala ställning annars skulle hotas.
I sitt behov att meddela henne allt han visste och låta henne få full
del i allt han ägde, sökte Andreu efter ett annat sätt att klargöra
för flickan hur viktigt det var att kunna skriva, läsa och räkna.
Hans sade:
- Du förstår, Estrellita, den som kan skriva och läsa är inte
så lätt att lura med kontrakt, med skuldkonton och regeringsförordningar.
Om peonerna (de fattiga, förslavade lantarbetarna) på fincorna (storgodsen)
kunde läsa och räkna, då skulle finqueron inte kunna hålla dem i slaveri
och sälja dem efter eget gottfinnande.
Hon förstod inte hur denna kunskap slulle kunna befria peonen,
därför att hon inte kunde överblicka sammanhangen. Ty för att
kunna fatta dessa sammanhang måste man ju också kunna läsa, skriva
och räkna för att inse hur räknandet och skrivandet av dem som
behärskar dessa konster kan användas till nackdel för dem som inte kan
läsa eller räkna.
Men därför att han sade att det var så, trodde hon det fast hon inte begrep
det. Hon frågade:
- Kan du skriva?
- Ja, jag kan skriva. Vill du se hur det går till?
Och han skrev med en blyertspenna på en bit papper:
"Jag hittade Estrellita när hon var fattig och övergiven och
inte hade en enda vän i hela världen."
Hon såg på honom med andakt medan han långsamt präntade bokstävena,
och hon beundrade honom för att han gjorde det så säkert. Det uppfyllde
henne med stor glädje att han, hennes livs innehåll, var så klok att han
kunde och visste allt som var värt att känna och veta på jorden. När han
läste upp det som han hade skrivit för henne sade hon:
- Det är sant, ja det är lika sant som stjärnorna på himlen.
Och hon grep handen med vilken han hade skrivit och pressade den mot sitt
ansikte. Sen sade hon:
- Jag skulle helst av allt i världen vilja att jag kunde skriva något lika
vackert som du nu har skrivit till mej.
- Ta det här papperet och göm det, sade han.
Hon vek ihop papperet så att det blev ett litet, litet paket och gömde det
i bröstlinningen och sade:
- Jag ska bära det vid mitt hjärta som jag bär alla dina ord i mitt hjärta.
- Jaså, sade han leende, du vill skriva något vackert till mej. Gott, då
ska
jag lära dej skriva på samma gång som jag lär dej spanska. För du
fårstår på idioma, på tseltal, kan man inte skriva därför att vi
inte har några bokstäver. Bokstäver finns bara i de språk som talas
av ladinos. De har gjort bokstäverna för att de ska kunna skriva kontrakt
och brev.
På det viset började hennes språklektioner och skrivundervisning.
Och de hade börjat i den där öppna gläntan nere vid bäcken. Hundra
steg nedanför carretorna och kuskarna medan solens sista strålar långsamt
började slockna. Sen den dag detta hände hade Estrellita tillsammans med
Andreu fyra
gånger besökt denna plats medan karavanerna vilade ut.
Och varje gång hade de båda klättrat ned till gläntan vid
bäcken där han lärde henne skriva de första bokstäverna i hennes namn.
Och varje gång hade hon böjt sig ner och låtit läpparna beröra den
gräsklädda marken som hälsning och påminnelse om den första kväll hon
tillbragt här med Andreu.
FOTNOT: B Travens roman "Kärran"" utspelar sig i 1890-talets
Mexiko.
