Vheadline.com rapporterar idag om en påstådd mordkomplott mot Venezuelas president Hugo Chavez Frias:
http://www.vheadline.com/readnews.asp?id=11121
Anklagelserna kommer från anonyma källor inom Venezuelas militära
underrättelsetjänst. Enligt dessa källor ställdes nyligen Chavez resa
till New York där han skulle hålla ett tal inför FN in med anledning av
att underrättelsetjänsten fått fram "överväldigande bevis" för
att CIA planerade att på det ena eller andra sättet "ta ner" planet.
Trovärdigheten i den här storyn kan och bör naturligtvis ifrågasättas.
För att uppnå trovärdighet behövs konkreta, handfasta bevis.
Vad ingen kan ifrågasätta är dock att USA:s regering är angelägen om att
störta Chavez. Vi vet att USA-militärer deltog i kuppförsöket i april i fjol,
vi vet att USA infört sanktioner mot Venezueala (indragning av export- och
importkrediter), vi vet att USA:s Venezuela-ambassador Shapiro öppet visat
sitt förakt för Venezuelas suveränitet (senast genom ett besök hos den
institution/styrelse som reglerar valtekniska frågor inför den eventuella
folkomröstningen om Chavez styre i ett uppenbart försök att utöva
påtryckningar - så uppträder en pro-konsul, inte en diplomat).
I en intervju nyligen får den argentinska nyhetsbyrån Argenpress diskuterar
Venezuelas vicepresident Jose Vicente Rangel de uppenbara parallellerna mellan
USA:s medverkan i Chile-kuppen den 11 april 1973 och dess medverkan i
kuppförsöket mot Chavez i april i fjol. Intervjun finns att läsa på
följande address:
http://argenpress.info/nota.asp?num=005010
Rangel konstaterar dock väsentliga skillnader mellan Chile och Venezuela. USA tycks inte ha förstått att de väpnade styrkorna (FAN) i Venezuela till skillnad från i Chile inte är traditionellt konservativa utan ser sig själva som en demokratisk kraft som är beredd att aktivt delta i att bygga ett demokratiskt samhälle med ett minimum av social rättvisa. Därför misslyckades kuppförsöket den 11 april i fjol; Folket gjorde gemensam sak med FAN och kunde besegra de USA-stödda kuppmakarna och USA fick ta tillbaka sitt erkännande av kuppmakarna i efterhand (precis som den spanska regeringen).
Vidare konstaterar Rangel att problemet i Latinamerika inte är förmågan och viljan hos de progressiva regeringar som förekommit att genomföra verkliga samhällsförändringar som råder bot på de brister som är ett arv från kolonialtiden. Problemet är i stället traditionella eliters förmåga och vilja att acceptera dessa demokratiska förändringar. Dessa krafter följer inte regelboken och det måste vi vara beredda på, säger Rangel.
Rangel betonar också hur viktigt det antikommunistiska argumentet är för USA och de eliter man stöder i Latinamerika. Det spelar ingen roll att regeringar som den i Venezuela inte konfiskerat någons egendom och att förändringarna sker med utgångspunkten att bygga en rättsstat. I propagandan mal man på om att kommunistiska förändringar kan komma någon gång i en oviss framtid. Rangel, som själv har en bakgrund som journalist, menar att medierna styrs av ägarna och medvetet går in för att manipulera när de som i Venezuela känner att deras intressen är hotade. Här tycker jag att Rangel kunde ha nämnt att det trots allt finns väsentliga undantag, i Venezuela till exempel den utmärkta kommersiella tidningen Panorama de Maracaibo: http://www.panodi.com. I Europa har vi nyligen kunnat iaktta hur engelska the Guardian iakttagit en självständig roll när det gäller Kuba - en roll som markant avviker från likriktningen i ledande svenska medier under senare tid.
The Guardian har följande address:http://www.guardian.co.uk/
Läs gärna mer om Venezuela på Simon Bolivars Studiecenters utmärkta sida:
http://home.swipnet.se/bolivar/
BJÖRN BLOMBERG