Caracas-elitens rasistiska vrede

Venezuelas omstridde president står inför en Pinochet-artad opposition

Pilon Leon, före detta Miss Venezuela, hade fullt upp med att bedöma Miss World-tävlingen i London i lördags när en oljetanker uppkallad efter henne och som olagligt låg för ankar i Maracaibo-sjön bordades av Venuzelanska marinsoldater. Slutet på historien, ska enligt vad vi fått lära oss, vara att all klasskamp upphör. Men den nuvarande konflikten i Venezuela antyder att den fortsätter i högönsklig välmåga.

När kaptenen för Pilin Leon först lade ut ankaret, så var det för att uttrycka sin solidaritet med den mot regeringen riktade strejken i Caracas. Men kaptenens besättning var emot strejken och deras kaptens sjörövarfasoner. Så när marinen bordade tankern var det bara kaptenen som behövde bytas ut av president Hugo Chavez' regering.

Under det senaste året har Venezuelas över- och medelklass demonstrerat mot Chavez' regering i de välmånede kvarteren i Caracas medan de fattiga (den stora majoriteten av stadens befolkning) har kommit in från kåkstäderna i städernas utkanter för att försvara "deras president ".

Chavez firade sin överväldigande valseger för fyra år sedan vid veckoslutet samtidigt som en veckolång strejk med syfte att tvinga honom att avgå upphörde. Hittills har han visat prov på en Houdini-artad förmåga att klara sig ur alla situationer. I april ledde ett liknande scenario till en kortvarig statskupp från vilken han räddades och återinsattes av en allians mellan de fattiga och de väpnade styrkorna och den här gången, hävdar presidenten, kommer han inte att låta något överraska honom.

Oppositionen har hoppats på att upprepa nu i december vad man gick bet på i april, men situatíonen är nu i grunden förändrad. De väpnade styrkorna är numera mera stabilt samlade bakom presidenten. De mest konservativa generalerna håller inte längre viktiga poster och de som var inblandade i kuppförsöket i april har alla pensionerats.

Den internationella situationen är också annorlunda. USA välkomnade kuppen i april, men den här gången är USA mindre entusiastiskt. USA har viktigare problem på andra håll. Man har offentligt uttalat stöd för förhandlingarna under lednig av OAS-ordföranden Cesar Gaviria, den colombianske ex-presidenten som leder OAS, de amerikanska staternas organisation.

Kanske än viktigare än militärens och USA:s regerings förändrade attityder är att de fattiga nu är mycket bättre organiserade, så till milda grad att det råder oro för inbördeskrig. Innan aprilkuppen hade de fattiga röstat för Chavez vid upprepade tillfällen, men hans revolutionära program dirigerades uppifrån utan mycket till folkligt deltagande. Efter kuppen, som tydligt visade att oppositionen ville driva igenom en Pinochet-inspirerad regim, insåg folket att det hade en regering som de behövde försvara. Oppositionens protestmarscher har nu orsakat ett fenomen som flertalet inom medel- och överklassen säkert hellre hade velat slippa se: Utsikten av ett krig mellan klasser och raser.

Enligt oppositionen är Chavez en vänsterman som leder landet till ett ekonomiskt kaos. Men de verkliga motiven till oppositionens hat mot honom är snarare landets vita elits paniska skräck när de ställs inför en verklig folklig mobilisering huvudsakligen bestående av svarta, indianer och mestizer. Det handlar om en rasism med rötter som går tillbaka fem decennier i historien - till de första vita nybyggarna som hade en grundmurat rasistisk inställning till de afrikanska slavarna och landet urinvånare. Chavez som är mer svart och indian än vit har inte gjort någon hemlighet av att han avser att vara en president för de fattiga och han har orsakat rasistiskt motiverad vrede.

Oppositionens trumfkort, nu december på samma sätt som i april, har varit det statliga oljebolaget, Petroleos de Venezuela, ofta beskrivet som världens femte största oljeexportör och en viktig leverantör till USA. Bolaget nationaliserades för 25 år sedan och det har under årens lopp drivits för att gynna de anställda och cheferna - vinsterna har investerats över allt utom i Venezuela. Innan Chavez valdes till president förbereddes bolaget för privatisering - till stor förnöjelse för ingenjörerna och direktörerna som skulle tjäna på det. Men med en ny konstitution som förbjuder en privatisering av bolaget, har företagets fackligt organiserade medelklass och dess välbärgade rika varit mer än beredvilliga att låta bolaget användes som ett vapen av den Pinochet-artade oppositionen i dess strävan att få stopp på oljeproduktionen.

Det helt avgörande målet för Chavez måste nu vara att få tillbaka bolaget udner regeringens kontroll, ersätta den konservativa ledningen med radikala chefer som tidigare drivits bort under en tidigare konflikt. Om han ska kunna stödja besättnignar som är lojala med regeringen som den på Pilin Leon, så kan det mycket väl tänkas att han behöver införa undantagstillstånd för att återfå kontroll över situationen.

RICHARD GOTT
Författaren är författare till boken "In The Shadow of the Liberator: Hugo Chavez and the Transformation of Venezuela"