Kubanska läkare i Venezuela bidrar till ökade klassmotsättningar

LAS SALINAS, Venezuela -- När affärsmän och officerare genomförde en kupp mot den vänsterinriktade presidenten Hugo Chavez förra månaden, trodde Damaris Fernandez att hon och den övriga sjukvårdspersonalen på denna förfallna hälsovårdsklinik vid kusten skulle bli tvungna att åka hem till Kuba.

Herr Chavez motståndare, från medel- och överklassen och från viktiga yrkesgrupper, avskyr den två år gamla överenskommelsen som innebär att 250 kubanska läkare, sjuksköterskor och tekniker, som Dr. Fernandes, nu arbetar i Venezuela. De arbetar i fattiga områden på landsbygden där venezuelanska läkare är tveksamma till att tjänstgöra.

Kritikerna framhåller att det medicinska utbytesprogrammet är det ledande inslaget i en komplott mellan Herr Chavez och hans vän, Fidel Castro, för att "kubanisera" denna oljerika nation med 24 miljoner invånare. Det är av den anledningen som kuppmakarna och anhängarna till den kortlivade interimsregeringen agerade mycket snabbt för att utradera den kubanska närvaron i Venezuela. De stängde av elektricitet och vatten till den kubanska ambassaden och hotade att stoppa försändelserna av rabatterad olja till Kuba (Venezuela säljer rabatterad olja även till flera andra länder i Latinamerika, det är ett inslag i Chavez' politik för latinamerikansk ekonomisk och poltisk integration - översättarens anmärkning). Men Herr Chavez' anhängare genomförde en motkupp som förde till baka den populistiske ledaren till makten och såg till att kubanerna återfick sin status som Venezuelas främste allierade.

Nu när Herr Chavez är tillbaka, så arbetar de kubanska läkarna vidare och är mer kontroversiella än någonsin. " Vi kommer hit för att ge humanitär hjälp. Vi får lära oss i vår utbildning att i första hand tjäna dem som är i störst behov av hjälp," säger Dr. Fernandez som kom till Las Salinas i januari.

Venezuela är ett av omkring dussinet länder i Latinamerika som är värdnationer för omkring 2000 kubanska läkare, tränare för idrottsmän och tekniker. Kubanerna erbjuder fri hälsovård för fattiga patienter som tidigare hade små möjligheter till läkarvård.

Men den venezuelanska erfarenheten avslöjar inte bara något om Herr Castros subtila ansträngningar att exportera revolution. Den belyser också de djupa klassklyftorna i Venezuela som gjort motsättningarna mellan Chavez och hans motståndare våldsamma.

Den Venezuelanska läkarfederationen, en nationell fackförening, är hårda motståndare till den kubanska närvaron. De hävdar att kubanerna förser fattiga venezuelaner med kommunistpropaganda. Därutöver framhåller de att Venezuela redan har fler läkare än vad internationella hälsoorganisationer hävdar är nödvändigt för en väl fungerande offentlig hälsovård. I själva verket, hävdar organisationen, är ungefär en femtedel av Venezuelas ungefär 45000 läkare arbetslösa eller undersysselsatta. I stället för att importera kubaner, borde Chavez regering förbättra Venezuelas förfallna offentlig hälsovårdssystem och höja läkarnas löner - de har för närvarande en utgångslön på omkring 6000 kronor i månaden.

Men Miguel Requena, prefekt för den medicinska skolan vid Caracas Centrala Universitet, hävdar att i nuläget finns ett verkligt behov av de kubanska läkarna i Venezuela. Han medger att Venezuela har ett stort antal läkare. Emellertid är det få av dem som är intresserade av att arbeta där de bäst behövs: som allmänläkare i vårdcentraler på landsbygden och i städerna. Nästan alla nyutbildade läkare vill bo och arbeta i Caracas och andra stora städer och vara verksamma med lukrativ specialistvård som till exempel plastikkirurgi.

De kubanska läkarna har gjort det till en principsak att hålla en låg profil och undvika kontroverser. De bor i allmänhet i grupper om tre till fyra i hus som de hyr i områdena där de är verksamma. Bara tre av de hundratals som arbetat här har än så länge hoppat av och anslutit sig till anhöriga i USA. Alla tre fallen inträffade tidigt år 2000 när den första gruppen kubaner kom hit för att erbjuda nödhjälp åt offren för en förödande översvämning med åtföljande skred av lera.

Chefsläkaren för det kubanska läkarprogrammet här, Adalberto Sotolongo, framhåller att han och hans kollegor kom till Venezuela för att hjälpa fattiga och sjuka människor, inte politiker som Herr Chavez. Vad beträffar Venezuelas hälsovårdssystem så noterar Dr. Sotolongo att "det råder stora ojämlikheter som ibland tycks oförklarliga."

Chavez' regering säger att man planerar att omarbeta Venezuelas hälsovårdssystem för att förse befolkningen med heltäckande sjukvård genom lokala kliniker med tyngdpunkten på förebyggande hälsovård. Men fram till vi lyckats med det, säger Venezuelas sjukvårdsminister María Urbaneja, behövs kubanerna som "inte vill någon något ont" och som "hjälper en befolkning som åsidosatt och i stort behov av hjälp.

Tillbaka till förstasidan