Free Web Hosting Provider - Web Hosting - E-commerce - High Speed Internet - Free Web Page
Search the Web

PRIVAT AMERIKANSK UNDERRÄTTELSETJÄNSTS INTRIGER I VENEZUELA AVSLÖJAS I VIDEOFILM

Två kongressledamöter för Chavez poltiska rörelse MVR har på en presskonferens presenterat en videofilm där man kan se en CIA-agent, en pensionerad USA-militär, diskutera med företrädare för Venezuelas våldsbenägna högeropposition. Filmen har de båda politikerna fått av en person som uppger sig vara motståndare till USA:s inblandning i Venezuelas interna angelägenheter.

Två mera utförlig rapporter om detta finns att läsa på engelska på Venezuelanalysis.com.

Intressant att notera är att de båda politikerna utlovat mer bevis framöver, bland annat foton och inspelade telefonsamtal. De uppger att de har bevis för att radikala element inom oppositionen i samarbete med CIA förbereder en ny kupp av samma slag som i april i fiol. De säger också att de tre månader i förväg förutspådde aprilkuppen och då blev förlöjligade i oppositionsmedia. Den här gången är det svårare att inte ta dem på allvar.

Att USA vill störta Chavez står utom allt tvivel. Man har infört ekonomiska sanktioner, Chavez har aldrig bjudits in till Vita Huset, USA stödde aprilkuppen, USA låter venezuelanska terrorister träna i Florida och enligt CIA:s chef (uttalande i filmen om aprilkuppen som TV1 visade nyligen) så "arbetar inte Chavez för att befrämja USA:s intressen" (underförstått: Som vald president för Venezuela så arbetar han för att befrämja venezuelanernas intresse och det är naturligtvis brottsligt).

De åtgärder som CIA och deras kollaboratörer inom terroristiska sektorer av oppositionen planerar rör sig enligt de båda kongressledamöterna om bland annat bombattentat riktade mot namninsamlingskampanjerna i början på november i år. Venezuelas konstitution tillåter namninsamling för att driva igenom en folkomröstning om valda ämbetsmäns poster efter halva mandattiden. Den oberoende valkommissionen CNE har i detalj reglerat dessa namninsamlingskampanjer som kommer att äga rum i slutet av oktober och början av november. De rör dels president Chavez post, dels valda kongressledamöter. Däremot kommer guvernörer och borgmästare att uteslutas efter som det är nyval om dessa redan nästa år.

Bombattentaten kommer sedan att i en mediekampanj att skyllas på Chavez och användas som motiv för en ny militärkupp. Här kan man jämföra med aprilkuppen då Caracas polis som tillhör oppositionen beordrades ut på hustaken för att beskjuta Chavezanhängare som försökte försvara presidentpalatset. Morden skylldes sedan på Chavez och de mördade påstods tillhöra oppositionen. Man kan också jämföra med bombattackerna mot Colombiens och Spaniens ambassader som utfördes av radikala element inom oppositionen men som oppositionsmedierna omgående skyllde på regeringsanhängare.

Desperationen inom Venezuelas opposition och inom CIA har flera anledningar. Viktigast är - liksom i fallet med Costa Ricas demokratiska revolution på 40-talet och den av CIA krossade demokratiska revolutionen i Guatemala på 50-talet den massiva folkliga mobilisering som den bolivariska revolutionen lyckats åstadkomma. USA fruktar att de revolutionära idéerna ska sprida sig till andra latinamerikanska länder. Det skulle tvinga de eliter som USA bygger sitt neokoloniala välde i Latinamerika på att acceptera genuint demokratiska reformer samtidigt som latinamerikanerna, som Chavez, Castro och Lula da Silva föreslår, skulle komma att satsa på en ekonomisk modell som bygger på ekonomiskt samarbete - även frihandel - mellan de latinamerikanska länderna, kontroll över de egna naturresurserna och reformer som gör fler delaktiga i politiken och det marknadsekonomiska systemet.

Detta skulle av flera skäl vara en oacceptabel utveckling för USA. För det första råder starka känslomässiga och politiska band mellan de latinamerikanska eliterna och Bush-klanen och dess stödtrupper. Den exilkubanske - nu venezuelanske - mediemiljardären Cisneros som av Newsweek utpekats som aprilkuppens främste finansiär sitter i ett av USA-elitens tyngsta utrikespoltiska råd och är nära vän med Bush II. Och den Miamibaserade exilkubanska lobbyn är USA:s näst starkaste efter Israellobbyn och har som tack för saftiga kampanjbidrag till Bush II belönats med mängder av poster i hans administration. De högerextrema exilkubanerna organiseras i organisationen CANF som vid flera tillfällen finansierat terroristiska våldsdåd och som skickligt sprider ut sina tentakler på alla håll. Nu senast har man inlett ett nära samarbete med den svenska folkpartiorganisationen SILC. CANF-företrädare hymlar inte om att de avskyr Chavez lika mycket som Castro och en av de många exilkubanska terroristorganisationerna i Florida har slagit sina påsar ihop med en exilvenezuelansk terroristgrupp. Hela dennna mäktiga lobby gör nu sitt yttersta för att övertala Bush-regimen att ingripa militärt i Venezuela och installera en USA-marionett som diktator i landet. För det andra skulle USA bli tvunget att skjuta upp sina planer på ett FTAA för hela Amerika (utom Kuba) på obestämd tid. Och om det någonsin blir av skulle ett enat Latinamerika ställa krav på minskade jordbrukssubventioner från USA.

För det tredje betraktar USA närmast Latinamerika som en personlig ägodel. Detta i enlighet med Monroe-doktrinen som på 1800-talet förklarade Amerika - den västra hemisfären - som USA:s intresseområde.

För det fjärde skulle USA tvingas ge upp ambitionerna på att låta sina multijättar kontrollera en allt större andel av kontinentens naturtillgångar.

För det femte lider USA:s elit av en paranoid skräck för att kraven på demokrati och ekonomiska reformer som gynnar eftersatta grupper ska sprida sig till USA. Då skulle det bli slut på de dramatiska skattesänkningar för de allra rikaste som Bush-regimen nu genomför. Att flertalet länder i Latinamerika svårligen ens kan betäcknas som organiserade samhällen och att skatteuttaget ofta är mindre än hälften jämfört med i USA spelar ingen roll i detta sammanhang (som exempel kan nämnas att skatteuttaget i Colombia är 13% av BNP jämfört med nära 30% i USA). De får inte gå åt vänster i sin politik även om de skulle behöva göra det, ty USA-eliten tolerar inga åtgärder som indirekt skulle kunna hota dess ekonomiska intressen.

Kommer CIA och den venezuelanska extremhögern att lyckas krossa den bolivariska revolutionen? Det kan bara framtiden utvisa. För revolutionens överlevnad talar trots allt den väldiga folkliga mobilisering man lyckats åstadkomma. Jordreformen har efter flera år av maskande från ett ineffektivt jordreforminstitut äntligen kommit igång. 1,3 miloner hektar land har hittills delats ut till jordlösa bönder. Det är den enda seriösa jordreformen i dagens Latinamerika. Dessutom har planen Barrio Adentro försett miljoner människor med sjukvård för första gången - mycket tack vare över 2.000 kubanska läkare som medverkar i projektet. Tack vare kubanerna har man till och med fått igång förebyggande hälsovård i fattigområdena i städernas utkanter och ute på landsbygden. Under senare tid har också ekonomin återhämat sig med sjunkande arbetslöshet och inflation som följd. Folk i gemen genomskådar också att tillbagången tidigare i år berodde på oppositionens oljestrejk och sabotageaktioner mot oljeindustrin som kostade landet över sju miljarder dollar. Till och med oppositionens förvanskade opinionsundersökningar, som ingår i dess psykologiska krigföring mot regeringen, visar att Chavez är landets populäraste politiker. Och enligt en opinionsundersökning i mera neutrala Caracas-tidningen Ultimas Noticias har han stöd av strax under 60 % av befolkningen.

Vanligt folk kommer inte att acceptera ännu en kupp, de kommer att gå ut på gatorna och göra allt för att avstyra den.

För regeringen talar också en utbredd trötthet inom medelklassen. Många företagare som lät sig luras att delta i oppositionens försök att krossa landets ekonomi med en stor lockout/strejk i december och januari gick i konkurs. Medelklassen torde ha blivit svårare att manipulera sedan det senaste kuppförsäket. Till det kommer, som Marta Harnecker påpekat, att många inom medelklassen tenderar att åtminstone passivt stödja den kraft som ser ut att kunna skapa ett visst mått av stabilitet i landet och bland många av dem har högeroppositionens våldsdåd och kuppförsök väckt misstro.

Men framtiden är oviss och USA har vid oräkneliga tidigare tillfällen bevisat att man är kapabel att gå fram med gränslös brutalitet i sina ingripanden i Latinamerikas inre angelägenheter (två CIA-stödda militärkupper i Ecuador på 60-talet, CIA:s störtande av vänsterregeringen i Guyana på 60-talet, den CIA-ledda invasionen och terrorbombningarna av Guatemala 1955, kuppen i Chile 1973, marinkårens ingripande mot folkliga demonstrationer för demokrati i Dominikanska repoubliken 1965, CIA:s terror mot Nicaragua under 80-talet, CIA:s medverkan i störtandet av Haitis folkvalde president Aristide 1991 och det massiva USA-stödet till folkmorden på indianbefolkningarna i El Salvador och Guatemala är bara några av exemplen på detta). När det gäller utvecklingen i Venezuela finns det bara en sak som vi kan vara helt säkra på: Vi har ännu inte sett det sista terrordådet utfört av landets rabiata extremhöger.

BJÖRN BLOMBERG

Tillbaka till förstasidan