Medan Venezuela går åt vänster försöker en rom-magnat att nå ut till de fattiga
12/11 2004
Wall Street Journal 11/11 2004
Av José de Cordoba
Tidigt på morgonen den 16 augusti förklarade president Hugo Chavez sin
förkrossande seger i folkomröstningen om hans styre från balkongen
till presidentpalatset inför tusentals anhängare: "Darra, oligarker,
darra" förmanade han till folkmassans uppenbara förtjusning.
Det bådade inte gott för Venezuelas affärsmannaelit, som försökt med såväl
lagliga som olagliga metoder att avsätta dem vildsinte ledaren. Chavez
självutropade "revolution" till förmån för de fattiga har
förrött privata företag och kraftigt splittrat landet.
Men inte varje oligark darrar. Alberto Vollmer, 36 år gammal, är medlem i en av Venezuelas äldsta och rikaste familjer har lärt sig något som få av hans bröder och systrar i eliten har lyckats med: att anpassa sig och till och med blomstra under Chavez fientliga regim. Han har blivit ett exempel på hur denna starlt splittrade nation kan finna en gemensam grund att stå på och utvecklas efter åratal av uppslitande politiska konflikter.
Vollmers formel för överlevnad i dagens Venezuela är en smart kombination av altruism och egenintresse. När omkring 450 familjer, alla Chavezanhängare, invaderade och ockuperade delar av hans jordegendomar i syfte att ta över den, ringde Vollmer inte polisen utan valde att förhandla. Genom att nå ut till den andra sidan av landets klassklyfta har han uppnåt en social fred som tillåtit hans romtillverkande företag, C.A: Ron Santa Teresa, att fungera. Han har format en del förvånande allianser på vägen: En av ledarna för jordockupanterna – en tidigare vapendragare till Chavez – bad Alberto Vollmer att bli hans sons gudfar.
Vollmer kallar sig själv familjens svarta får och har gett sig in i sociala projekt i fattigområdena runt familjens hacienda i Araguadalen, drygt sex mil väster om Caracas. Ett program kallat Alcatraz, efter fängelet, rehabiliterar gängmedlemmar. Nyligen lät han en av dem flyga i första klass till Sarajeva för att närvara vid Världsbankens konferens om sociala program.
"Om du har tillväxt och framgång inom ditt företag men inte i samhället runt omkring, så ligger du risigt till," säger Vollmer.
I en region med världens största klassklyftor kan man konstatera att få av medlemmarna av Latinamerikas eliter brytt sig om dem som lever utanför väggarna till deras herresäten. Men med tröstlös fattigdom och växande klassklyftor och en framväxande våg av politisk populism har en del affärsledare långsamt börja slå in på vägar som påminner om Vollmers. Den mexikanske telefonmagnaten Carlos Slim medgav inför andra miljardärer nyligen att han slagit till en reträtt och uppmanade regeringar att föra en tillväxtinriktad politik för att minska fattigdomen. Och han medgav också att han format en allians med Mexiko Citys vänsterinriktade borgmästare för att återupprusta stadens viktiga historiska stadskärna.
Alberto Vollmer har väckt vrede bland en del av sina klassbröder som anser honom vara en opportunist och klassförrädare. Många var ursinniga när Vollmer uppträdde i TV alldeles innan folkomröstningen tillsammans med Chavez. De påstod att han hjälpte en oförbätterlig fiende.
Andra har börjat se hans angreppsmetod som en modell för framtiden. "Jag vill göra samma sak" säger Alexander Degwitz, en venezuelan som hjälper till att sköta ett konglomerat av boskapsrancher, kaffefarmer och finansinstitut. "Det funkar inte att vara rik och vända ryggen mot samhället."
Den colombianske presidenten Alvaro Uribe har konfererat med Vollmer för att få tips på hur man ska återintegrera tidigare deltagare i Colombias inbördeskrig i samhället. Harvards affärsskola och tio andra affärsskolor i Latinamerika och Spanien använder Vollmers erfarenheter som en fallstudie.
Sedan Chaves, 50, tog makten 1999 har affärseliten och regeringen varit ständigt i luven på varandra. Politiska stridigheter har varit huvudorsaken bakom stängandet av en tredjedel av alla privata företag vilket kostad landet 2,5 miljoner arbetstillfällen (detta huvudsakligen under affärsmännens utdragna men misslyckade storlockout som syftade till att störta regeringen – översättarens anmärkning). Under de senaste åren ahr extrem fattigdom nära nog fördubblats och drabbar ca 40% av befolkningen enligt en studie av Andres Bello katolska universitet i Caracas.
Trots de dystra omständigheterna har Chavez regering överlevt ett kuppförsök stött av affärseliten och en förödande strejk inom den för landet livsviktiga oljeindustrin – landet är världens femte största oljeexportör. Chavez har sedan dess dragit nytta av de stigande oljepriserna och plöjt in stora summor i sociala satsningar, satt upp soppkök och skickat tusentals kubanska läkare att leva och arbeta bland de allra fattigaste i barrios och på landsbygden. Efter att ha vunnit folkomröstningen – och klarat ut anklagelser om fusk – har han omgående lovat att fördjupa sin revolution för de fattiga. Om han vinner valet 2006 kan han regera i ytterligare sex år.
Chavez fördömer alla som motsätter sig honom – från minsta småhandlare till gamla rikemän – som oligarker. Men Vollmer är en av de sista riktiga oligarkerna i landet, där de flesta gamla familjer förlorade sina förmögenheter för generationer sedan. Med stora jordegendomar i såväl Caracas som Aragua ansågs familjen Vollmer länge som en av landets rikaste.
Alberto Vollmer utbildades i USA, Europa och Venezuela och är den äldste sonen i en familj av sex överlevande syskon. Han är civilingenjör och har arbetat i ett regeringskansli för alternativt bostadsbyggande innan han anslöt sig till familjeföretaget 1996.
Modig och karismatisk
Som den modige och karismatiske man han är, är Vollmer perfekt lämpad at fungera som en brobyggare mellan sina djupt splittrade landsmän. Familjen Vollmers 208-åriga hacienda, Santa Teresa, omges av barrios där livet domineras av gäng av brottslingar. Med en arbetslöshet för unga män på omkring 60% är Araguaområdet ett av landets mest våldsamma. Chavez uppeldande budskap om klaskamp går hem bra här och det har gjort området till ett av hans starkaste fästen.
Ödet ville att Vollmer tog kontrollen över familjens företag 1999, ungefär samtidigt som Chavez tog över Venezuelas regering. Varken företaget eller landet var i bra skick.
Haciendan Santa Teresa grundades 1796 och köptes av familjen Vollmer 1885 och har producerat rom sedan 1857. Med tiden blev den Venezuelas näst största romproducent. Men 1999 var destilleringsfabriken på randen av konkurs, nedtyngd av skulder och sjunkande marknadsandelar. Alberto Vollmer och hans bror Henrique, båda chefer på mellannivå vid denna tid, flög till Rom där deras far Alberto var Venezuelas ambassadör i Vaticanen. De fick hans godkännande att omstrukturera företaget och att omförhandla skulder. Det har fått företaget på fötter och den årliga försälningen ahr ökat från 22 miljoner dollar 1999 till 30 miljoner förra bokföringsåret som slutade i augusti.
Under samma tid har Chavez, en lötnant som ledde ett misslyckat kuppförsök 1992, genomfört sin egen transformering av Venezuela. Han har jämfört sig själv med Jesus Kristus och ingått en nära allians med Kubas diktator Fidel Castro och skaffat sig ett massivt stöd bland landets fattiga majoritet som länge frustrerats över att ha lämnats utanför landets oljerikedomar. Chavez eldfängda retorik och uppmaningar till ockupationer av obrukad jord provocerade snart fram en våg av jordockupationer.
På natten den 26 februari år 2000 ockuperade omkring 457 familjer ett stort landområde som tillhör Alberto Vollmer och som låg mitt emot hans hacienda. &Det var bokstavligt talat en väckarklocka" sa Vollmer till en grupp unga venezuelanska affärsmän över en frukost med äggröra alldeles nyligen. Hans gäster - arvtagare till några av landets största familjeföretagare - står inför samma sociala tryck och kom till hacienda för rådgivning.
Den natten, sa Vollmer till sina gäster, stod jag inför tre valmöjligheter. Han kunde låta ockupanterna vara och därigenom skapa en förebild för framtida ockupationer. Han kunde kalla på polisen och slänga ut ockupanterna med våld - en lösning som varken tycktes vara möjlig eller tillrådlig med tanke på det oroliga läget i landet. ("Jag ringde guvernören som sa 'Är du galen? Det folket är ju min politiska bas,' erinrar sig Vollmer.) Eller han kunde förhandla.
Med användning av tekniker för konfliktlösning som han lärt sig vid Harvards juridiska fakultet och dess kurser för företagsledare inledde Vollmer förhandlingar med ockupanternas ledare, Jose Omar Rodriguez, en tidigare sergeant vid flygvapnet och veteran från Chavez misslyckade kuppförsök 1992.
Jose Omar Rodriguez är en glasögonprydd man med ett bedrägligt beskedligt utseende. Han erinrar sig mötet som första ronden i en boxningsmatch där båda kombatenterna går in för att hitta varandras svagheter.
Rodriguez berättade för Vollmer att denne hade en massa land och att fattigbönderna behövde någon stans att bo. Vollmer framhöll att han inte ville ha någon kaotisk barrio framför porten till haciendan. Men Vollmer hade också lite medkänsla. Som student i Caracas hade han bott en tid i en barrio och hjälpt en lokal präst med att förbättra grannskapet. Ockupanternas ledare och den unge oligarken upptäckte snart att de stod på en gemensam grund: "Vår gemensamma svaga punkt var att vi hade social medkänsla," säger Rodriguez.
Under de kommande veckorna drog de båda in guvernören i förhandlingarna. Vollmer gick med på att skänka 60 acres samt att stödja planerna på ett modellsamhälle med 100 hus. Rodriguez gick med på att bosättarna skulle göra avbetalningar på huslånen, som de tog hos ett regeringsorgan, och själva hjälpa till att bygga husen. Han gick också med på att minska antalet familjer till 100. Delstaten och centralregeringen gick med på att stödja byggandet av samhället. Resultatet har blivit det prydliga samhället Camino Real, som invigdes i år.
Under tiden närmade sig Vollmer och Rodriguez allt mer. Vollmer blev gudfar till Rodriguez son, Hugo Rafael, uppkallad efter landets president. Vollmer inbjöd Rodriguez till ledarskapskurser för Santa Teresas egna chefer. Förra året skickade Vollmer Rodriguez till en kurs i konfliktlösning vid Harvard och lyckades fixa så att han kunde få inresetillstånd till USA trots att han tidigare varit utestängd från USA med anledning av sin medverkan i kuppförsöket 1992.
För Rodriguez var besöket i USA något verkligt lärorikt. "Bilar stannade för rött ljus," säger han full av beundran. "Det finns ingen anledning till att vi inte skulle kunna införa det här också."
Oroad över det växande befolkningstrycket i Aragua arbetar nu Vollmer på en plan för att locka turister till dalgången, som stoltserar med Venezuelas enda järnväg för ånglok. För att reda ut allt i god tid höll Vollmer tidigare i år tre maratonlånga sessioner över veckosluten med 75 lokala ledare inkluderande allt från gängledare till borgmästaren. Från att först ha varit tveksamma til planerna säger lokala tjänstemän att de nu är med i båten.
En annan våldsam incident ledde in Vollmer i hans mest kontroversiella socialpoltiska satsning. I februari 2003 rånade tre medlemmar av ett ungdomsgäng en av företagets vakter och stal hans pistol. Några veckor senare lyckades Snata Teresas säkerhetschef fånga in en av dessa unga brottslingar, 20-årige Derjuis Rebolledo, känd som Lejonsaktitet, och ta honom till Vollmer.
Av en ren impuls gav Vollmer Rebolledo två valmöjligheter. Han kunde lämna tillbaka den stulna pistolen och arbeta tre månader gratis med att röja brandvägar utanför haciendan. Eller han kunde konfronteras med den lokala polisen, som är välkänd för sumariska avrättningar av brottslingar. En vecka senare mötte Rebolledo upp tillsammans med 22 andra gängmedlemmar som ville ha samma deal reda oför att börja jobba.
"Alcatraz" hade fötts. På morgonen arbetar deltagarna som lantarbetare. Senare under dagen träffar de en psykolog och läser klart högstadiet. Om de klarar de tre första månaderna ordnar Vollmer tillfälliga arbeten åt dem eller försöker ordna arbete åt dem någon annan stans.
Vollmer imroviserar ihop dessa program och är också en skicklig rugbyspelare. Så det blev rugby på chemat också. Han menar att ungdomarna får utlopp för aggressioner och lär sig att samarbeta. När gängmedlemmar klagade över att de obeväpnade var ett lätt byte för ett rivaliserande gäng så sammanstrålade Vollmer med det andra gänget och övertalade dem att också ansluta sig till Alcatraz. De tidigare fienderna möts nu i rugbymatcher. "Folk bättrar sig," säger Darwin Ospino, 20, en fd gängledare känd som Stinkande Fötterna. "Förr var vi fiender, men nu är vi vänner."
Ytterligare två gäng har sedan dess anslutit sig till programmet. Vollmers sociala program finansieras med 2% av vinsten från romföretaget, ca 100.000 dollar. En regional utvecklingsbank bidrar med 35.000 dollar ytterligare.
Först blev stadsfolket oroliga och trodde att Alcatraz var ett centrum för kriminella. Men i en region där polismakten ofta är obefintlig, godtycklig och korrumperad, ser många programmet som en effektiv metod att avväpna gäng. Polisen och lokala myndigheter säger att programmet minskat brottsligheten med hälften.
Nu förtiden ägnar Vollmer en tredjedel av sin tid på Alcatraz. Det är tydligt att han njuter av livet när han kör omkring i området och utbyter en high five med gängmedlemmar som kallar honom vid hans förnamn. "Alberto är galningen i familjen," säger Jimin Perez, företagets säkerhetschef. "Han kan prata med vem som helst."
ALcatraz-programmet har fått stor uppmärksamhet hemmavid och utomlands. Chavez har prisat Vollmer som en sann revolutionär. Denne säger dock att han alltid röstat emot Chavez. I augusti vid Världsbankens möte om sociala program var Alcatraz en av de utvalda modeller som diskuterades. Vollmer presenterade vidare ALcatraz i Mexiko City vid Interamerikanska Utvecklingsbankens konferens inför många av Latinamerikas ledande affärsmän.
Men inte alla är någon anhängare. I juli framträdde Vollmer tillsammans med Chavez i TV samma natt som Fedecameras hade sitt årliga konvent. Vollmer beskrev sina program och framhöll att företag har ett ansvar för att bekämpa fattigdomen.
Vollmer fick dussintals med ilskna e-mejls. En fd vän kan fortfarande inte förlåta honom. &Quot;Hans rom är rena giftet" säger Dr Eduardo Rivero, en rabiat Chavez-motståndare som förestår en hälsovårdsorganisation. "Jag brukade köpa rejält av den
där rommen för företagsfester, men aldrig mer."
Vollmer lovar att inbjuda Dr Rivero till Santa Teresa för att visa honom
sina projekt. Han tar lätt på enmannabojkotten. "Han går på whisky i
vilket fall som helst."
Tillbaka till förstasidan