USA har fått Venezuela om bakfoten

På rundvandring i Caracas förra månaden under de pågående demonstrationerna, så blev jag förvånad över vad jag så. Mina förväntningar utgick från medierapporteringen i USA om den av oppositionen utlysta storstrejken, som syftar till att tvinga Chavez regering att avgå. Men det visade sig att i det mesta av staden, där fattiga och arbetarklassen dominerar, syntes få tecken på någon strejk. Gatorna var fulla av folk som var ute och helghandlade, spårvagnar och bussar gick som vanligt och affärerna var öppna. Endast i de östra, mer välbärgade delarna av staden var affärerna huvudsakligen stängda.

Detta är uppenbarligen en oljestrejk, inte någon "storstrejk", så som den ofta beskrivs. Vid det statliga oljebolaget PDVSA är många chefer, som ogillar Chavez, ledare för strejken (och för omfattande sabotageaktioner av oljetankers, oljeledningar osv, dessa aktioner pågår alltjämt vilket framgått av flera artiklar i Panorama de Maracaibo: Se http://www.panodi.com/ - översättarens anmärkning) Och samtidigt som Venezuela är beroende av oljan för 80% av exportinkomsterna och hälften av budgeten, så utgör oljeindustrins arbetare bara en mycket liten del av den samlade arbetskraften. Utanför oljeindustrin är det svårt att finna arbetare som befinner sig i strejk. En del har låsts ute från sina arbetsplatser, enär företagare - däribland stora multinationella företag som McDonald's och FedEx - har stängt sina dörrar till stöd för oppositionen.

Flertalet amerikaner tycks tro att Chavez regering är en diktatur, en av de mest repressiva i Latinamerika. Men dessa intryck är felaktiga.

Det är inte bara så att Chavez är demokratiskt vald, hans regering är förmodligen en av de minst repressiva i Latinamerika. Detta är också lätt att se i Caracas. Medan arméstyrkor finns utkommenderade för att skydda Miraflores (området vid presidentpalatset), så är det obetydligt med militär- och polisnärvaro i huvuddelen av huvudstaden, något som är särskilt anmärkningsvärt med tanke på den oroliga politiska situationen. Ingen tycks vara det minsta rädd för den nationella regeringen och trots allvaret i det senaste försöket att störta den, så har ingen arresterats för politiska aktiviteter.

Chavez har varit tveksam till att använda statsmakten för att bryta strejken, trots de enorma skadorna för ekonomin (en del avskedande av strejkande arbetare har dock påbörjats, se Panorama de Maracaibo -översättarens anmärkning) I USA skulle en strejk av det här slaget - en som orsakar enorm skada för ekonomin, eller en strejk där statsanställda eller privatanställda ställer politiska krav - förklaras för olaglig. Dess deltagare skulle kunna avskedas och ledarna - om de höll fast vid strejken - skulle kunna fängslas i enlighet med beslut i domstolarna. I Venezuela har man ännu inte beslutat om detta. Högsta domstolen beslutade förra månaden att PDVSA-arbetarna skulle återgå till arbetet fram till dess domstolen beslutat om strejkens laglighet (men det beslutet vägrade de strejkande oljecheferna och arbetarna att rätta sig efter - översättarens anmärkning).

För var och en som varit i Venezuela under senare tid är det uppenbart att oppositionens anklagelser om att Chavez "omvandlar landet till en Castro-kommunistisk diktatur" är helt orimliga. Dessa anklagelser har dock upprepats så ofta att många amerikaner uppenbarligen tror på dem.

Om några ledare har en förkärlek för diktatur i Venezuela, så är det oppositionen. Den 12 april genomförde man en militärkupp mot den folkvalda regeringen. Man installerade en chef för en företagarorganisation som president och upplöste kongressen och Högsta Domstolen, till dess massiva protester och officerare omvända kuppen två dagar senare.

Militärofficerare står på Altamira Plaza och vädjar öppet om ännu en militärkupp. Det är svårt att föreställa sig något annat land där detta skulle kunna inträffa. Regeringens ansträngningar att ställa kuppledare inför rätta upphörde när Högsta Domstolen avvisade anklagelserna i augusti. Trots vreden från regeringens anhängare - varav många förlorat vänner och anhöriga, som avrättades av kuppregimen - valde Chavez att följa domstolens utslag.

Oppositionen kontrollerar privata medier (den stora Maracaibo-tidningen Panorama är ett viktigt undantag - översättarens anmärkning), och att se på TV i Caracas är en sant Orwellsk upplevelse. De fem privata TV-stationerna (det finns en statsägd TV-kanal) som når flertalet venezuelaner sänder kontuinuerligt anti-Chavez-propaganda (för exempel läs mer på http://www.zmag.org/venezuela_watch.htm). Men det är värre än så: De är också skamlöst oärliga. Så inträffade t ex den 6 december att en uppenbart sinnesförvirrad galning sköt mot en demonstration av oppositionsdemonstranter, dödade tre och skadade dussintals. Trots att det inte fanns några som helst bevis för att regeringen skulle ha varit inblandad i brottet, så gick de privata TV-kanalernas nyhetsmakare genast igång med en kampanj. Beväpnade med bilder på blodiga kroppar och bilder på sörjande släktingar försökte man omgående övertyga sina tittare om att Chavez bar ansvaret. Strax efter skotten visade man gryniga videobilder som påstods föreställa mördaren som deltagare på att demonstration för Chavez (det har senare visat sig att när den filmen togs befann sig mördaren i Portugal, det portugisiska flygbolaget har bekräftat det - översättarens anmärkning).

Låt oss nu betänka hur folk i Caracas barrios ser på oppositionen - en synpunkt som sällan ges i USA: Ledda av representanter för den gamla korrupta ordningen försöker oppositionen störta en regering som vunnit tre val och två folkomröstningar sedan 1998. Deras senaste kuppförsök misslyckades delvis därför att hundratusentals människor riskerade sina liv genom att ge sig ut på gatorna och försvara demokratin. Så nu försöker man i stället att lamslå landet med en oljestrejk. De övre klasserna har helt enkelt försökt att vinna med hjälp av ekonomiskt sabotage vad de inte kunde - och med tanke på rivaliteten och hatet mellan olika oppositionsgrupper - inte heller nu kan vinna vid valurnorna.

Sett från den andra sidan av klassklyftan har konflikten också handlat om vem som ska kontrollera och tjäna på landets oljetillgångar. Under de senaste 25 åren har PDVSA svällt till ett företag som omsätter 50 miljarder dollar årligen santidigt som den genomsnittlige venezuelanens inkomster minskat och fattigdomen ökat mer än någon annan stans i Latinamerika. Miljarder dollar från oljeblagets inkomster skulle i stället kunna användas till att finansiera hälsovård och utbildning åt miljoner venezuelaner.

Lägg sedan Washington till det här: USA, som enda land i Amerika, stödde kuppen, och hade innan kuppen ökat sitt finansiella stöd till oppositionen. Washington delar PDVSA-chefernas målsättning att öka oljeproduktionen, bräcka OPEC:s kvoter och till och med att sälja ut företaget till utländska investerare. Så det är inte undra på att konflikten i stora delar av Latinamerika ses som ännu ett försök från Washington att störta en självständig, demokratiskt vald regering.

Denna synpunkt från bostadsområdena tycks rimlig. Polariseringen av det venezuelanska samhället utifrån klass- och rastillhörighet är uppenbar i demonstrationerna som sådana. Regeringsmarscherna är fyllda av fattiga och arbetare som har märkbart mörkare hy - ättlingar till indianer och afrikanska slavar - än de mera dyrt klädda överklassmedlemmarna i oppositionen. Anhängare till oppositionen som jag talade med avfärdade dessa skillnader och insisterade på att Chavezanhängarna var rätt och slätt "okunniga" och att de manipulerats av en "demagog".

Men för många är Chavez det bästa, och kanske sista, hoppet inte bara om sociala och ekonomiska förbättringar, utan för demokrati som sådan. Vid demosntrationer till stöd för regeringen bär folket med sig en pocketutgåva av 1999 års konstitution och försäljare säljer dem till folkmassorna. Ledare för de civila icke regeringsanknutna organisationer som jag träffade, och som hjälpte till att utforma konstitutionen, har olika anledningar att vörda den: Kvinnogrupper, till exempel, för dess artiklar mot diskriminering, ursprungsbefolkningar för att det är den första som erkänner deras rättigheter. Men alla ser sig själva som försvarare av konstitutionell demokrati mot vad de beskriver som "hotet från fascismen" som oppositionen står för.

Detta hot är i allra högsta grad verkligt. Oppositionsledarna har inte bett om ursäkt för aprilkuppen, och inte heller för arresteringarna och mördandet av mängder av civila under de två dagar den olagliga regeringen varade. De fortsätter att framträda i TV och vädja om ännu en kupp - vilket, med tanke på Chavez starka stöd, av nödvändighet skulle behöva vara mycket blodig för att kunna hålla sig kvar vid makten.

Var står USA:s regering vad gäller frågan om demokrati i Venezuela? Bushadministrationen har anslutit sig till oppositionen när det gäller att dra nytta av skotten den 6 december som en förevändning för tidigarelagda val, vilket utgör ett brott mot Venezuelas konstitution. Administrationen ändrade sig nästa vecka, men trots en läpparnas bekännelse till de OAS-ledda förhandlingarna har man inte gjort någonting för att uppmuntra sina allierade inom oppositionen att söka en lösning i enlighet med konstitutionen - eller ens en fredlig lösning.

Sexton medlemmar av kongressen sände ett brev till Bush förra månaden och bad honom att klart slå fast att USA inte skulle ha normala diplomatiska relationer med en kuppinstallerad regering i Venezuela. Men trots dess oro för avbräcket i Venezuelas oljeleveranser vid randen av ett troligt krig med Irak, så är Bushregimen ännu inte beredd att ge upp något av sina alternativ för "regimskifte" i Caracas. Och - föga förvånande - det är heller inte den venezuelanska oppositionen.

--------------------------------------------------------------------------------
Mark Weisbrot är biträdande direktör för Centret för Ekonomisk och Politisk forskning, en oberoende tankesmedja i Washington. (Ett av hans mera uppmärksammade tidigare inlägg handlade om Argentina: Han föreslog en kraftig devalvering av landets valuta för att få fart på landets ekonomi - ett förslag som tyvärr inte antogs, senare knäcktes landets valuta av internationella valutaspekulanter och drog hela ekonomin med sig i fallet - översättarens anmärkning).

Tillbaka till förstasidan