Venezuela: Trots allt ingen banan/olje-republik

Av Gregory Wilpert

Det tycks som om Venezuela inte är någon banan/olje-republik när allt kommer omkring. Många här fruktade att med försöket till militärkupp den 11 april mot president Hugo Chavez, skule landet degraderas till blott och bart ännu ett land som underkuvats av det mäktiga USA. Men den framgångsrika motkuppen den 14 april, som återinsatte Chavez, visade att Venezuela var en svårare nöt att knäcka än vad kuppmakarna tänkt sig.

Kuppledarna mot president Chavez gjorde två grundläggande misstag. För det första led de av storhetsvansinne. De trodde att de hade ett så massivt stöd för kuppen att de helt enkelt kunde strunta i de andra emdlemmarna i sammansvärjningen och enbart installera sina egna ledare i den nya regeringen. Fackföreningen CTV, som såg sig själv som en av huvudaktörerna i oppositionsrörelsen mot Chavez och nästan hela den moderata oppositionen mot Chavez uteslöts ur den s.k. "Demokratiska frontens" regering. Den nya övergångsregeringen visade sig representera endast de mest konservativa elementen i det venezuelanska samhället.

De fortsatte sedan med att upplösa den lagstiftande församlingen, högsta domstolen, riksåklagarens kansli, den nationella valkommissionen och delstatsguvernörerna, och åtskilliga därutöver. Därefter avskaffade de 1999 års konstitution som hade författats av en konstituerande församling och godkänts genom folkomröstning, allt i enlighet med den gamla konstitutionen. Dessutom påbörjades en omfattande häxjakt i syfte att arrestera så många medlemmar som möjligt ur Chavez regering. Man gjorde också klart att den nye presidenten skulle regera med dekret fram till nästa år då nyval skulle äga rum. På det hela taget överensstämmer detta slags regim med skolboksdefinitionen på en diktatur.

Denna första felbedömning resulterade i att flera generaler protesterade mot den nya regeringen, kanske under press från de sektorer i oppositionen som blivit uteslutna ur den nya regeringen, eller kanske som ett resultat av verklig ånger, och resulterade i krav på ändringar i det svepande dekretet om "demokratisk övergång" som kuppmakarna lagt fram. Om regeringen inte vidtog deras förslag till ändringar hotade de att dra tillbaka sitt stöd. Övergångspresidenten Pedro Carmona, ordförande för Venezuelas största handelskammare, gick omedelbart med på att återinsätta parlamentet och gick även med på resten av generalernas krav.

Den andra felbedömningen var att tro att Chavez var så hopplöst impopulär i den allmänna opinionen och bland militären att ingen - utom Kuba och FARC-gerillan i Colombia - skulle sakna hans avgång. Men efter den inledande demoraliseringen bland Chavez anhängare ledde denna andra felbedömning snart till omfattande upplopp och protester i Caracas vidsträckta slumområden som utgör nästan halva staden. I nästan alla barrios i Caracas utbröt spontana demonstrationer och cacerolazos (kastrull-hamrande) den 13 och 14 april. Polisen skyndade omedelbart till för att krossa dessa yttringar av missnöje och mellan 10 och 40 dödades i dessa sammandrabbningar med polisen.

Sedan, tidigt på eftermiddagen och endast med hjälp av djungeltelegrafen och mera moderna mobiltelefoer (Venezuela har en av världens högsta andelar mobiltelefoner i världen), kallades det till en demonstration till stöd för Chavez utanför presidentpalatset Miraflores. Innan klockan 6 på kvällen hade 100 000 människor samlats på gatorna runt presidentpalatset. Ungefär samtidigt bestämde sig fallskärmsbataljonen, som Chavez en gång tillhört, för att förbli lojal med Chavez och tog över presidentpalatset. Därefter, allt eftersom medvetenheten om omfattningen för det stöd som Chavez hade spred sig, beslöt sig ledande bataljoner i det inre av Venezuela för att ta ställning för Chavez.

Till sist gick militärens stöd för Carmonas övergångsregering helt upp i rök, och han tvingades avgå under förevändning att förhindra ett blodbad. Allt eftersom modet hos Chavezanhängarna tilltog, så började de ta över flera TV-stationer vilka inte hade rapporterat ett enda ord om upploppen och demonstrationerna. Till sist, omkring midnatt 14 april, utannonserades att Chavez hade frigivits och att han skulle återinsättas som president. Folkmassan utanför Miraflores var exstatisk. Ingen hade trott att kuppen skulle kunna kullkastats så fort. När Chavez framträdde i nationell TV omkring kl 4 på eftermiddagen sade han skämtsamt att han visste att han skulle komma tillbaka men att han inte hade kunnat föreställa sig att det skulle gå så fort. Han hade inte ens tid att vila och skriva några dikter som han hade planerat.

Så hur kunde då allt detta hända? Hur kunde en så välplanerad och skickligt utförd kupp falla sönder på 48 timmar? Utöver de två felbedömningarna som jag nämnt ovan, så förefaller det som om militärens hjärtan inte var helt och hållet med på kupprojektet. När det väl blev klart att kuppen kidnappats av den extrema högern och att Chavez hade ett mycket bredare stöd än vad man trott, så beslöt sig stora delar av militären för att ta avstånd från kuppen vilket fick en snöbollseffekt när det gällde att förändra militära allianser. Dessutom - genom att annonsera att en av huvudsyftena med kuppen var att undvika blodsutgjutelse och genom att hävda att Venezuelas militär aldrig skulle vända sina vapen mot det egna folket - blev Chavez-anhängarna modigare och vågade ge sig ut på gatorna för att protestera mot kuppen utan rädsla för vedergällning.

Mycket betydelsefullt är också att kuppmakarna tycks ha trott på sin egen propaganda: Att Chavez var en extremt impopulär ledare. Vad de tycks glömma är att Chavez inte är någon dagslända, någon sorts fenomen som bara råkat uppstå ur politiskt kaos, som en del analytiker tycks tro. Snarare har Chavez rörelse djupa rötter i det venezuelanska samhället och i vänsterns organisationer. Dessutom förefaller det rätt troligt att även om många människor var missnöjda med bristen på snabba framsteg när det gäller att genomföra de reformer som han utlovat, så var Chavez ändå landets mest populäre ledare.

Media och oppositionsrörelsen försökte skapa intryck av att Chavez var fullständigt isolerad och att ingen stödde honom längre. De gjorde detta genom att organisera stora demonstrationer, med hjälp av omfattande stöd från landets TV-stationer och genom regelbundna utsändningar med rapporter om protesterna mot Chavez samtidigt som man konsekvent struntade i demonstrationerna för Chavez, som vid varje rättvis bedömning måste ha ansetts vara lika stora. TV-kanalerna uppgav att de inte rapporterade om demonstrationerna för Chavez därför att demonstranterna hotade dem till livet. Emedan detta förefaller helt otroligt - inte minst med tanke på att demonstranter utan undantag brukar vilja ha sina demonstrationer rapporterade i media - så är det också värt att notera att medierna kunnat få beskydd om de hade bett om det.

Medierna

Nästan alla medier i Venezuela ägs av landets oligarki. Det finns bara en neutral tidning, som inte är uttalat Chavez-fientlig, och bare en statlig TV-station. Under kuppen stängde man helt av den statliga TV-kanalen och alla övriga medier återgav kuppmakarnas lögner utan något som helst ifrågasättande. Dessa lögner innefattade bland annat att Chavez avgått och avskedat sin regering, att alla demonstranter som dödats var martyrer från "det civila samhället" (dvs från oppositionen eftersom medierna inte räknar Chavez-anhängare som en del av det civila samhället) och att Chavez skulle ha gett order till sina anhängare att skuta rakt in i den obeväpnade folkmassan.

Medierna återgav aldrig de upprepade tvivel som medlemmar av Chavez regering uttryckte vad gäller Chavez avgång. Dessutom offentliggjorde medierna inte namnen på dem som blivit skjutna, förmodligen eftersom det skulle ha visat att flertalet av dem som dödades var demonstranter som stödde Chavez. Slutligen redigerade medierna videofilmen med skottlossningen, så att det inte skulle gå att se vart Chavez-anhängarna sköt - mämligen, som ögonvittnen berättade, mot poliser och individer som sköt tillbaka gömda i gatuportar. Dessutom redigerade man bort scener som visade hur Chavez-anhängarna pekade på krypskyttar som sköt på dem från hustaket på en byggnad i närheten.

Dessa förvrängningar från mediernas sida i samband med kuppen visade på hur oerhört mäktiga medierna är och hur de kan skapa en alternativ verklighet. De Chavez-anhängare som deltog i demonstrationen såg och insåg mer än någonsin att makt kräver ett medium och att de som kontrollerar medierna har mycket mer makt än vad de själva medger. Det är anledningen till att TV-stationerna blev ett centrakt mål under timmarna som ledde fram till Chavez återkomst som president. Övertagandet av fyra av de åtta stationerna var avgörande för Chavez återkomst eftersom det visade militären och övriga Venezuela att Chavez alltjämt hade starkt stöd bland folket och att om folk verkligen ville så kunde de kämpa för det rätta och vinna.

Quo Vadis Chavez?

En aspekt av Chavez maktinnehav som ofta glöms bort är att vad beträffar presidenter i Venezuela, så har i själva verket Chavez varit en av de minst diktatoriska. Chavez har förvisso många brister, av vilka en av de viktigaste är hans autokratiska stil. Men under tidigare presidenter, som till exempel Carlos Andres Perez (1989-1993), var dödandet av demonstranter något som inträffade nästan varje månad. Dessutom tillämpade Perez regelbundet tidningscensur. Inget sådant har inträffat unde Chavez tid som president.

President Hugo Chavez är en person som väcker människornas passioner - för eller emot - som ingen annan. Det verkar som om venezuelaner antingen älskar eller hatar honom. En mer balanserad bild av presidenten, emellertid, skulle visa att han har en verklig ambition att verka för social rättvisa, för att förbättra demokratin och att han tror på internationell solidaritet. Dessutom är han en begåvad ochkarismatisk talare vilket gör honom till ett naturligt val av ledare.

Emellertid måste man också vara klar över att han har en del verkligt allvarliga brister. Bland de viktigaste är att emedan han tror på deltagande demokrati, som framgått av hans ansträngningar att demokratisera Venezuelas konstitution, så är hans instinkter autokratiska. Detta har lett till en allvarlig försummelse av hans naturlig bas: gräsrötterna och fotfolket i det civila samhället. I stället har han försökt kontrollera det civila samhället genom bildandet av "biolivariska cirklar", vilka är grannskapssammanslutningar med syfte att organisera samhället och att samtidigt stödja revolutionen. Oppositionen stigmatiserade emellertid redan tidigt dessa cirklar, hävdande att de var ett slags SS för Chavez parti. Ett annat viktigt misstag var det relativt klena valet av regeringsmedlemmar och administratörer. Många ministerier lider av vanstyre.

Den sista och kanske mest ofta omnämnda bristen är hans tendens till inflammerad retorik. Anklagelserna om att Chavez splittrade det venezuelanska samhället med sitt ständiga tal om rika och fattiga är löjeväckande eftersom detta samhälle redan är uppdelat på det sättet - sedan långt innan Chavez kom till makten. Genom att försöka förringa sina motståndare med tillmälen som "escualidos" (ynkliga), har han emellertid nästan omöjliggjort en verklig dialog mellan honom själv och motståndarna.

En avgörande fråga som ställts av såväl anhängare som motståndare till Chavez är om han vuxit till följd av den nya erfarenhet som kuppförsöket innebar? I sitt första uttalande efter att ha frigivits av de militära kuppmakarna var: "Även jag måste reflektera över många saker och jag har gjort det under dessa timmar. Jag är här och jag är beredd att försöka botgöra vad jag kan ha gjort fel" Just nu ör det emellertid för tidigt att säga om han verkligen kommer att ändra på sitt sätt att uppträda sp att han blir mer produktiv när det gäller att uträtta de mål han satt upp för Venezuela.

Medan de många framsteg som gjorts under Chavez inte bör glömmas bort, så ska man inte heller strunta i hans tillkortakommanden vilka erbjuder viktiga läxor för progressiva människor överallt. Den första läxan är att hålla ögonen på målet. Chavez har blivit så upptagen med dagskonflikter att många människor känner sig osäkra på om han ännu kommer ihåg sin ursprungliga plattform, som var att utrota korruptionen och göra det venezuelanska samhället mer jämlikt. Emedan större jämlikhet är extremt svårt att åstadkomma i ett kapitalistiskt samhälle, så är det rättvist att hävda att Chavez planer ännu haft för lite tid för att bära frukt. Han har en sex års plan för den sociala och ekonomiska utvecklingen 2001-2001 där blott en liten del ännu har kunnat genomföras. Vad gäller kampen mot korruptionen så ligger han långt efter.

Den andra läxan är att genom att negligera den sociala basen, vilken är den kulturella grunden för önskvärda förändringar, riskerar man att öppna för oppsoitionen som kan omdefiniera situationen och göra det nästan omöjligt att genomföra önskvärda förändringar. Genom att inte engagera sin naturliga bas, gräsrötterna och det progressiva civila samhället, tillät Chavez det konservativa civila samhället, de konservativa fackföreningarna, affärsmännen, kyrkan och medierna att formulera vad den "Bolivarianska revolutionen" egentligen handlade om.

Den tredje läxan är att ett bra program i sig inte är tillräckligt om man inte har den erforderliga skicklighet som krävs för att genomföra det. Chavez har en hel del utmärkta planer, men genom sin flammande retorik lyckas han föra bort uppmärksamheten från sina förslag och få uppmärksamheten riktat på hur han presenterar dem och hur han förklenar sina motståndare.

Till sist: Även om det är frestande att strömlinjeforma administrationen genom att välja ut enbart personer som inte kommer att rikta någon kritik mot förslagem, så skapar det också en farlig ideologisk monokultur som inte kommer att kunna klara av de varierande utmaningar som även de bästa planer ställs inför. Chavez har vid upprepade tillfällen stött bort från sin inre cirkel personer som kritiserat honom vilket gjort basen för hans ledarskap, som tidigare var rätt bred, allt smalare. En sådan smal bas för ledarskapet gjorde det lättare för oppositionen att utmana Chavez och iscensätta kuppen.

Huruvida Chavez och oppositionen har lärt sig dessa lektioner återstår att se. Det venezuelanska samhället är alltjämt starkt uppdelat. Man måste erkänna att i grund och botten rör det sig om en klasskonflikt. Även om det finns en hel del Chavezmotståndare i de lägre klasserna och åtskilliga anhängare från de övre klasserna, så kan uppdelningen mellan Chavezanhängare från de lägre mörkhyade klasserna och motståndare från de högre, ljushyade klasserna inte förnekas. Vad Venezuela behöver, om den sociala freden ska kunna bevaras, är en klasskompromiss, där social fred upprätthålls till priset av en mera rättvis fördelning av Venezuelas enorma tillgångar. Emellertid torde detta vara svårt att åstadkomma i dagens globaliserade värld där fri marknadskonkurrens motverkar möjligheterna till lokala lösningar på detta allt mer globala problem. Men kanske är Venezuela ett specialfall på grund av de enorma oljetillgångarna, vilka skulle kunna bidra till att göra landet till ett undantag. Ett sådant undantag kommer dock enbart att kunna bli möjligt om maktuppvisningar som det nu aktuella kuppförsöket får ett slut.